År 1024, dag 527

Under morgonen gick Jokern ut med att ett nytt år kommer att påbörjas vid dagens slut. Det kommer givetvis att firas stort. Imorgon kväll kommer en festlighet att hållas i Byns festsal. Vill jag gå, nu när jag misstänker att hen inte bryr sig om mig på samma vis som jag bryr mig om hen?  Jag har allt jag kunde önska mig. En partner som älskar mig, ett vackert, underbart barn. Men ändå… Det är något jag saknar i mitt liv. En vardag med hen. Tänk om jag kunde få sitta och titta på medan hens händer arbetar med det vackra tyget? Tänk om jag bara kunde få sitta där och se på medan hen skapar underverk i sina hattar, klänningar och skjortor?  Hade det inte varit underbart? Samtidigt vet jag att det aldrig kommer att ske. Hen älskar mig inte. Jag har för låg status. Vad kan en nia få ut av en relation med någon som mig- en femma? ​
 

År 1025, dag 1

Årets första dag är här. Urna Skruvflöös har tjatat på mig hela dagen om att jag borde gå på festligheterna. Kanske borde jag dyka upp trots allt. Om jag har tur, så kanske jag kan få hen att ändra sig angående mig. Jag har gjort lite téer som kanske kan hjälpa mig på vägen. ​

 

År 1025, dag 2

Det här blir mitt sista dagboksinlägg. Jag måste skynda mig att packa ner allt jag kan få ner i min lilla väska och ge mig av. Gårdagen gick inte  alls som planerat. En tia kom fram och ville tala med mig under festligheterna. Tänk att en tia ville umgås med mig. Tian hade många vänner , och snart var vi en stor grupp som satt och samtalade, skrattade och åt kakor tillsammans. Hen var också där. Mitt stora intresse.. Jag vet inte vem som kom på idén med kortspel. Kanske var det hen. Jag ville mer än gärna vara med. Vi skulle nämligen inte spela vilket parti som helst, utan med våra egna kort som insatser. Jag såg hens blick när förslaget hade kommit upp, och jag kunde läsa i hens ansikte vad hen tänkte. Om jag vann, om jag lyckades höja min status tillräckligt mycket, så skulle vi kunna vara tillsammans. Jag skulle kunna lämna min familj, och få det att se ut som ett misstag. Som om mitt äktenskap med en femma inte längre var fördelaktigt för mig, nu när jag plötsligt hade mycket högre status än så.

En knekt satt med och dömde partiet. Jag borde ha anat att jag inte skulle låtas vinna mot en tia. Tian vann såklart, och jag lät min sportsliga anda ta överhanden. Jag kunde inte låta bli att fortsätta spela. Det dröjde inte länge innan jag hade spelat bort hela min familjs kort. Partiet tog slut, och tian, som nu satt på mitt, min partners och vårt barns kort, vägrade att ge tillbaka dem! Hen satt där, snurrandes korten i handen och flinade hånfullt mot mig.
“Jag vet varför ni vill byta status”, sjöng hen skadeglatt, och såg mellan mig och min alldeles för kära hattmakare. “Det kommer aldrig att hända.” Sedan rev hen våra kort i två, fyra, åtta delar, och kastade dem ut över festsalsgolvet. Festen stannade av. Musiken tystnade och alla vände sig mot oss.

Jag kände det som om jag lika gärna kunde gå bort där och då. Jag hade begått ett stort misstag, jag insåg det nu. Nu när det redan var för sent. Tian hade vunnit våra kort, och enligt knekten, så hade hen rätt att göra vad hen ville med dem. Hen hade valt att riva dem.

Så nu sitter jag här, på min säng, och förbereder mig för att packa det väsentligaste. Bara för att jag inte var nöjd, bara för att jag i min enfaldighet trodde att allt skulle bli bättre, så måste vi bort härifrån. Vi existerar inte längre. Våra kort är borta. Vår status ligger på noll. Familjen Kierkroetta kommer snart att vara bortglömd. Och allt detta på grund av mig. Förlåt mig.

Snälla närstående och snälla du, vackra, underbara hattmakare: Förlåt mig. Tala gott om mig om min familj efter att vi är borta. Glöm inte bort oss. Glöm inte bort mig.