Gammal är äldst
En uppslagsbok över Byns ordspråk
Författare: Okänd
Någon sade mig en gång att "gammal är äldst" , men jag tror inte på det. Jag tror att det är en ljug. För det måste ju ändå vara tvärtom. Enligt egen erfarenhet är den äldsta gammal, och då kan inte den gamla vara äldst. Jag undrar vem som kom på denna ljug, och undrar om hen själv var gammal eller äldst, eller om hen helt enkelt bara var en ljug. Det hela är en skymf mot de gamla, de som ännu inte är äldst. För äldst kan bara en vara, om man inte är en ljug. En ljug kan vara vad hen vill och önskar, till och med både gammal och äldst. Det vet jag, som sitter här och ljuger. För jag är äldst, men inte gammal nog att vara gammal. Jag är två saker: Ljug och äldst. Kanske är jag också gammal. Det tror jag.
Samma person som slängde ur sig detta, sade en gång: “Borta bra men Byn bäst”. Det är däremot väldigt sant. Kanske för att jag inte vill gå bort, utan vill vara i Byn. Där slipper jag vara borta utan bara kan vara i Byn, där jag visserligen är borta ändå, sägs det. Mina barn säger nämligen att jag redan är borta i huvudet, men det är också en ljug. Jag är här. Jag tror att jag inte alls är borta i huvudet, utan att jag är Byn i huvudet som är borta, helst i Skogen. Det är det enda rimliga. Jag har en By i mitt huvud som är borta i Byn som är i Skogen. Det är det enda sättet att se på detta.
Min förälder, må hen vandra i frid, sade alltid: “Kasta aldrig te i kakhus” till mig. Jag var aldrig säker på vad det egentligen betydde, men nu vet jag att det betyder att man kastar kak i tehus i kakhus i kast. Det är en minst sagt märklig företeelse som sker när en kung snurrar två varv runt en trea innan hen lägger sig på rygg på marken med armarna i luften. Jag har sett det ske. Det var bisarrt och obehagligt. Det är en bieffekt av att kasta te i kakhus och kak i tehus, och det är därför det aldrig bör göras. Dessutom är det strängt förbjudet att kasta te, och att blanda det med kakor kan inte heller bli bra. Det tror jag, i alla fall.
“Den som mister är också klister” är ett ordspråk som jag själv har kommit på, och det är verkligen mycket sant. Jag har själv varit klister en gång. Jag var i en mer fast form innan jag började inse att jag var bra på att sätta ihop saker med varandra. Det måste ändå vara för att jag blev klister. Vad jag miste vet jag inte, men någonting måste det ju ha varit om ordspråket går så. Kanske var det min form och skepnad? Men är det inte då klistret som gör att man mister, istället för tvärtom? Det är värt att tänka på. Gör klistret att du mister, eller är den som mister också klister?
Allt oftare har jag hört andra bybor, kanske i synnerhet ynglingar, slänga ur sig: “Sen bortgång är svår bortgång”. “En sen bortgång är en svår bortgång, men en tidig bortgång är ännu svårare”, lyder det egentliga ordspråket, men dagens ungdomar har förkortat det hela för att kunna säga det snabbare. Jag tror också att det är ett sätt för dem att slippa tänka på sin egna bortgång, som kommer att vara både sen och tidig om man redan är bortgången. Och då är man svår. Detta ordspråk är alltså inte en ljug, utan helt i enlighet med sanningen och i sannighet med enligheten.
Nu kommer vi till mitt favoritordspråk genom alla tider: “Hellre en krasad vägglus än ett rasat korthus”. Ett korthus som rasar över vägglusen är bland det värsta som kan hända. Vi har alla erfarit det någon gång i våra liv, och det är såklart jobbigt för oss när både lusen blir krasad och huset rasat. Jag tycker personligen mer synd om huset än lusen, men alla har sitt eget tycke i den frågan. Jag är relativt säker på att det finns de som har sin egen fråga i tycket också, men jag har aldrig vågat ta reda på saken. Vanligt förekommande är att lusen till sist tycker om huset den har varit inbyggd i. Det kallas även för Stock-roll syndrom, efter den gång då huset gick in i rollen av en stock innan den föll på lusen. Ytterst otrevligt. Däremot är det här ordspråket kanske det både mest användbara och sanningsenliga av alla uttryck listade här.
Jag hörde en gång “Bättre rådlös än kaklös”. Det här är ett vanligt dilemma för bybor. Utan att ha råd kan man inte köpa kakor, och utan Rådet kan man inte få lov att köpa kakor. Så är det verkligen sant? Jag ser det som en ljug. Men jag sitter inte i Rådet, och har inga kakor, så min åsikt ska man nog inte lita på alls. Jag är både rådlös än kaklös, men jag har ätit en kaka eller två en gång. Jag minns det tydligt. Det var för ungefär fem minuter sedan. Jag bad inte Rådet om lov. Jag undrar om jag ska kasta mina kakor på dem imorgon när de ställer mig till svars. Fast nu har jag ju ätit upp dem. Då blir de svåra att kasta.
Ett elakt ordspråk är vad jag gladeligen väljer att kalla ett ordspråk som säger åt mig vad jag ska göra, som om ordspråket känner mig och vet vad som är bäst för mig. Jag har visserligen flera både ordspråksvänner, vänspråkord och språkvänsord. Egentligen spelar det ingen som helst roll. Det viktiga är att jag inte tycker om dem, och det ska inte du som läser heller göra. “Ge inte eder träd innan eder kärlek” är vad jag skulle kalla ett elakt och ljugaktigt ordspråk. Som om jag skulle ha ett träd att ge. Jag är väl inte en trädmakare heller?
“Allt är inte skimmer som skimrar” betyder att andra saker också skimrar och att de skimrar som skimmer som uppenbarligen också är allt som skimrar. Det hela är egentligen väldigt enkelt för den som någon gång har haft ett allt som inte är ett skimmer, men som ändå skimrar. Mina egna skimmer är tyvärr slut. Jag köpte stigar av mig själv för dem allihop. Det var en dålig investering. Dels för att jag själv hade makat stigarna som hade makat mig, och dels för att jag förlorade precis lika mycket som jag tjänade på köpet. Frågan är: Tjänade köpet på mig? För i så fall är allt verkligen inte skimmer som skimrar.
Ni ska då veta, kära läsare, att jag aldrig har varit först med någonting, förutom möjligtvis den gången jag vann Byns stora ko-race. Hela Byn sprang till kohagen, och den som kom dit först och blev först färdig med att räkna korna vann. Jag blev färdig först. Jag räknade det till 17 kor i hagen, och det var den sannligaste sanningen. “Först till te får dricka”, sade någon ofta på den tiden, och det kopplades ihop även med den händelsen. Varför vet jag inte. Det fanns nämligen inget te att dricka med korna. Ogästvänligt av korna att inte bjuda på te, skulle jag säga. Det är väl ändå inte så mycket begärt när man har sprungit och räknat och allt? Först till te har jag då aldrig varit, men en gång var téet först till mig. Det ska vi inte gå in på nu. Det är en alldeles för lång och komplicerad historia, och jag är säker på att jag blir en total ljug om jag börjar berätta den.
“Delad krona är dubbel krona” innebär att om man delar på en krona, så blir den två och därmed dubbel. Man ska dela sin delade dubbelkrona för att må som bäst. Må den dubbla kronan som bäst vara delad. Jag hade den dubbla kronan ett tag, och jag delade den med alla som ville ha den. Det är därför jag sitter här idag och ljuger om att dela dubblade kronor med dubbletter som delar sig. Om jag aldrig hade delat med mig av den dubbla kronan från första början, hade jag inte ljugit om att dela kronor som är dubbla med dubbletter av delade dubbelkronor heller, men det gör jag ändå så väldigt gärna. Om jag inte hade gjort det, hade kronan då varit delad, eller hade den bara varit dubbel? Det kan vara värt att tänka på.
En hattmakare sade mig att: “Genväg är bra väg” en gång när vi var på skogspromenad. Det var strax innan hen vek av stigen för att ta en snabbare väg till Byn och gick bort. “Genväg är bra väg” kan således vara sant, för hattmakaren i fråga var ytterst åldrig, och vi tyckte nog alla att det var bäst att hen bara gick bort. Jag har dock själv aldrig erfarit att Genvägar ska vara särskilt bra. Det fanns en person i Byn som hette Genvägar när jag var ung. Eller var det Järnvägar? Oavsett, var hen ytterst otrevlig (och bakade äckliga kakor). Därför kan vi fastställa att “Genväg är dålig väg och också en ljug” medan “genväg är bra väg”. Genvägen är alltså inte detsamma som genvägen, som är vägen man genar, medan Genvägen är genen man vägar och därmed en genväg som faktiskt är en dålig genväg, medan den bra genvägen är den som genas. Det är allt jag har att säga om den saken, och det är nog lika bra, innan saken säger något om mig.