Kobben- En sorglig kärlekshistoria
År 910- dag 69
Idag var en solig dag. Fåglarna kvittrade och en trevlig stämning låg över Byn. Jag och Rossi Svienpehrla gick ut på promenad för att titta på den lilla sjö som Rossi kallar Qassimiut och som hen hittade i skogen häromdagen. Jag var beredd att ställa den stora frågan, men stoppade mig i sista minuten. Tänk om hen skulle säga nej? Varför är jag så feg? Kan jag inte bara fråga om hen älskar mig med? Tänk om hen bara gillade mig för de kakor vi åt den där kvällen?
År 911- dag 70
Rossi gör mig förvirrad. Jag vet att jag, trots min knektstatus, inte är tillräckligt bra för att någonsin kunna gifta mig med henom. Hens förälder, kungen, vill helst av allt att hen ska gifta sig med en annan tia. En tia som jag inte alls gillar. Dessutom är jag knekt. Jag får inte gifta mig. Inte så länge jag har kvar min position. Jag skulle ändå vilja fråga om hen skulle vilja. Om omständigheterna var annorlunda, alltså. Vi var ute och gick idag igen. Sjön är en vacker plats. Så enslig. Så stilla.
År 912- dag 71
Jag har bestämt mig nu. Imorgon ska jag prata med Rossi. Berätta vad jag egentligen känner. Idag har det varit fest i Byn, och jag har dansat med Rossi hela kvällen. Jag bryr mig inte om vem som ser längre. Rossi och jag är rätt för varandra. Jag vet det. Vid kvällens slut smög vi oss iväg för att vara ensamma en stund.
År 912- dag 72
Idag gick vi mot sjön igen, men den var inte tom och öde längre. Vid sjöns kant stod en enkel eka som vi bestämde oss för att kliva i. Rossi ville se vad som fanns på andra sidan det blanka vattnet, och jag gick ivrigt i efter hen. Jag hade en baktanke med den guppande resan. Vi kunde fly från allt tvång och ansvar som Byn band oss till. Äntligen kunde vi vara fria!
Vi tog oss ut en bit från land och verkade glida stadigt fram över vattnet. Jag gick fram till båtens för och sträckte ut mina armar i triumf. “Jag är kung över Byn!”, ropade jag ut så högt jag kunde, för det var så jag kände mig just då. Som om jag själv kunde styra min framtid. Som om jag faktiskt var kung. Rossi hyssjade mig, antagligen var hen orolig att någon i Byn skulle höra mitt utrop. Jag kunde ändå se det dolda leendet som fanns där. Vi satt i båten hela dagen och njöt av att vara på väg någonstans. Mot det okända. Jag hade höga förhoppningar. När vi kom över till andra sidan så skulle inget kunna stoppa oss. Vi skulle äntligen få vara tillsammans. Kanske skapa en ny by för sådana som inte hörde hemma i Byn. Sådana som oss.
År 912- dag 72, kväll
När skymningen kom hade vi redan kommit en bra bit ut på sjön. Rossi ställde sig ostadigt upp i ekan och gick fram till mig. Jag sträckte ut min hand.
“Ta min hand”, sade jag lugnt, och till min lättnad låg snart en hand i min. Rossis hand.
“Slut ögonen nu. Kika inte”, bad jag hen, och återigen gjorde hen som jag önskade.
“Det gör jag inte.” Jag ställde mig bakom Rossi. Ekan gungade till, men jag lade mina händer på Rossis midja för att försäkra hen om att hen var säker.
“Litar du på mig?”, frågade jag.
“Jag litar på dig”, kom svaret. Det värmde min arma själ att veta att Rossi litade på mig. Jag lyfte upp hens armar så hen stod som en fågel i båtens för. Sedan lade jag armarna åter på hens midja.
“Nu kan du öppna ögonen.” Effekten blev inte lika stor som jag hade hoppats. Vi stod där i en liten eka som knappt rörde sig och sträckte ut armarna som fåglar. Men jag vet att Rossi kände samma eufori som jag, för plötsligt utbrast hen:
“Jag flyger!”
Musik började spelas från stranden. De hade säkert någon form av ledsenfest i Byn, för musiken var bland det mest sorgsna jag någonsin hade hört.
“Min Hjärter ska gå vidare”, var det någon som sjöng. Kanske var det ett bortgångspartaj istället för en ledsenfest? Musiken var underligt romantisk på något vis. Nu hade jag min chans. Skulle det vara så svårt att formulera tre enkla ord? Jag vågade inte. Istället lät jag ännu ett tillfälle gå förlorat.
År 912, dag 73, natt
Vi satt i ekan till långt in på natten. Rossi satt lutad mot mitt bröst, och vi sov båda två. En lång, rosa fjäder från Rossis hatt kittlade mig under hakan, men det var inte fjädern som väckte mig. En stor smäll hördes och jag satte mig upp med ett ryck.
“Vad var det där?”
“Tårta…”, svarade Rossi drömmande. Hen sov fortfarande. Jag kände hur mina fötter blev blöta. Jag ryckte tag i Rossis hand.
“Rossi! Vakna. Vi sjunker!” Rossi satte sig upp och torkade bort lite dregel från sin mun. Hen hade säkert drömt om en god bakelse av något slag.
Den lilla ekan hade stött i en kubbe och tog nu in vatten i rasande takt. Snart gick vattnet över mina knän. Rossi tog tag i en flytande planka, men jag insåg snabbt att det inte fanns plats för oss båda att hålla i oss där. Jag tog Rossis hand, och kunde känna tårarna strömma ner för mina kinder. Idag skulle jag simma bort. Jag var övertygad om att gå bort bara var ett sätt att göra det på. Jag skulle simma.
“Lova mig att du inte ger upp vad som än händer. Oavsett hur hopplöst det känns. Lova mig det nu, Rossi. Och släpp aldrig det löftet.”
“Jag lovar.”
“Släpp det aldrig.”
“Jag släpper det aldrig. Jag släpper det aldrig.” Jag krånglade mig ur Rossis hand och lät mig själv sjunka ner i vattnet. Det sista jag såg var Rossis ansikte. Jag nådde botten förvånansvärt fort. Alldeles för fort.
Jag satte ner min toffel i botten och ställde mig upp. Det var härligt att bryta vattenytan för att se Rossis ansikte igen. Hen slutade genast gråta när hen såg att vattnet bara nådde mig till knäna.
Vi gick tillbaka till Byn, sorgsna och blöta. Trots vår förundran över det äventyr vi just varit med om, så visste vi att vi aldrig skulle få vara tillsammans. Inte officiellt i alla fall.