Skvala-Noctis & Månen

Av Mejram Thåå-Byrhaa

 

Ett litet barn kan ha stora drömmar. Drömmar som barn kan även bo kvar i den gamle. Ge aldrig upp dina drömmar.

 

Det gjorde inte Skvala Kierkroetta.

​​​

~~~~~~~~~~

​

Skvala var likt alla i byn sökande efter kärleken i sitt liv. Så som alla andra fick det, att hitta en partner och leva ut sina dagar tillsammans och vara som en… allt detta drömde Skvala om i natten. På natten var Skvala allt hen ville vara, och hade alltid någon som älskade hen. I hens drömmar kunde inget ont nå henom och hen kände sig alltid älskad. På dagen var Skvalas drömmar ett minne blott, ty hen var anskrämlig att se på och hade knotiga armar som ingen förmådde sig att röra vid. Om dagen var hen de jämnårigas offer, och fick utstå många glåpord om sitt utseende och sina hiskeliga armar. Skvala försökte att inte låta sig bekommas av allt det hemska som de sa om hen, men det verkade omöjligt. Varje dag blev det lite värre och varje natt blev det lite svårare att drömma sig bort. Det fortsatte fram tills en natt.

Den natten hade de jämnåriga fyllt hens lakan med tistlar och nässlor. Inte ens på natten kunde Skvala vara ifred längre. Så hen sprang ut i skogen utan att se sig om. I skogen kanske hen äntligen skulle få vara ifred.

”Jag kan stanna här tills jag går bort, ensam och aldrig saknad.”Skvala sprang så långt benen förmådde, utan varken packning eller ljus. Och skogen var så mörk, lika mörk som hålet i hennes hjärta var efter alla de hemska orden hade grävt sig djupare i det. Det var nästan kolsvart när Skvala utmattad saktade ner. Hens ben förmådde inte röra sig en meter till. Så hen föll pladask framåt och la sig på marken för att kanske äntligen fri från sina plågor få drömma ifred.

Den natten drömde hen om en sjö långt inne i skogen, och att det var natt, men att det lös som dag där över sjön. Det var månen som gav sitt ljus för att lysa upp sjön. Skvala tittade länge på månen, och månen tittade tillbaka. Det var aldrig någon som såg tillbaka på Skvala, och hålet i hjärtat kändes fyllt av glädje för ett ögonblick. Glädjen avbröts av att något steg upp ur sjön. En grå skepnad klev med långsamma steg fram till Skvala. Skepnaden tog tag i hens armar. Ett lyckorus steg genom Skvala. Skepnaden drog Skvala till sig och viskade ”Sök upp mig.”

Skvala vaknade med ett ryck på golvet nedanför sin tistelbädd och började nästan gråta. Hade allt varit en dröm? Men Skvala såg de smutsiga fotspåren som ledde tillbaka till sängen och sina egna smutsiga fötter. Hen kände känslan längs armarna att någon hade hållt i hen, omfamnat hen. Skvala visste att hen ville tillbaka och söka upp skepnaden igen.

Följande natt gjorde sig Skvala redo att gå igen, men vid skogskanten väntade hens plågor, de som gjorde sig lustiga över hens ansikte, och la kakor på armarna för att få dem att likna hens knotor. Det frågade vart fejset skulle gå nånstans. ”Skogen är farligt för fult folk.” Sa de. De gick mot Skvala i grupp och tvingade hen att gå bakåt mot den största lerpölen i hela byn. Skvala snubblade baklänges ner i leran och kunde knappt se något för all gyttjan som nu täckte hela hens kropp. Plågorna skrattade och sa att nu ser du bättre ut, det går inte att se allt det fula längre. De gick skrattande därifrån. Skvala gick, täckt av lera till skogskanten och skrek ut. ”Hur ska jag söka dig när jag inte kan gå ut dit ensam?” Den natten sov Skvala inte alls.

På morgonen när Skvalas föräldrar gick till makarstugorna ropade de till Skvala att det låg ett brev utanför huset till hen. Skvala sprang fort för att titta och det var sant. Där låg ett brev. Det var adresserat till hen. Hen hade aldrig fått något brev förut. Hen tvekade först. Det kunde ju vara ett nytt trick ifrån de som plågade hen. Men brevet såg frestande ut. Skvala öppnade brevet och läste.

”Jag vet att du söker mig, jag vet att du vill drömma, och jag vet att du inte vet vägen. Följ månljuset inatt så ska vi drömma tillsammans.” Skvala kunde inte vänta till det blev natt och gick och tittade efter månen hela dagen genom fönstret. När kvällen äntligen kom gick Skvala försiktigt ut. Där var månen, och dess blick kändes fortfarande lika vänlig och inbjudande som i drömmen.

Skvala började gå i riktning mot månen. Då kom en lerklump flygande. Och en till. Skvala började springa och lera flög nu runt hen. En lerklump träffade hen rakt i pannan men hen fortsatte springa. En stig framför hen lös upp dränkt i månljus och hen sprang emot den när hen hörde steg springandes bakom sig. När hen kom in på stigen stannade stegen bakom hen. Skvala fortsatte springa men tittade över axeln och såg att de som hade följt efter hen hade ramlat och höll för ögonen och jämrade sig. Hur gärna Skvala ville se dem misslyckas i sin jakt så vägrade hen att stanna och fortsatte springa på den ljusfyllda stigen.

Efter en lång stunds springande stannade hen där stigen slutade. Där var den, sjön i drömmen. Och månen hängde med sin värmande vakande blick ovanför. Skvala satte sig och såg på månen. Månen mötte hens blick. Så satt de ganska länge till Skvala plötsligt hörde en röst bredvid sig.

 

”Min vän är så vacker ikväll, inte sant?”

Skvala vände sig om. Där satt den grå skepnaden ifrån drömmen. Fast det här var ingen dröm, eller?

”Nej, det är ingen dröm.” sa skepnaden stillsamt.

”Vad är det här för plats då?” Frågade Skvala.

”Det är Armodssjön. Den visar sig inte för vemsomhelst, inte nu längre i alla fall.”

Skvala såg på skepnaden. Det gråa var svårt att fokusera på men det fanns många drag av något som varit en annan person bakom det där gråa. Skvala ville fråga om hens namn men den hann hen inte innan skepnaden svarade ”Noctis”

Skvala fann inga ord. Det behövdes inte. Noctis lade sina händer på Skvalas axlar och Skvala höll på att bli full av fjärilskänslor och nästan svimmade av lycka.

De gick tillsammans ner och simmade och omfamnades i månens ljus. Noctis visade sig varit likt Skvala plågad. Hen hade bott här vid sjön och vart förkastad av djur och väsen som bodde här runt i kring. Det hade pågått tills månen lyst emot alla de som plågat Noctis. Som tack gav Noctis upp sin skepnad för att månen skulle kunna lysa över sjön och stigarna hit. Skvala höjde blicken mot månen. Månen och Skvala behövde inte prata. De förstod varandra fullkomligt.

Skvalas kropp började sakta lösas upp i konturerna. Färgen i hens skepnad började försvinna. Noctis såg först oroad ut men Skvala lugnade hen.

“Det är okej. Jag vill det här.”

Sedan omfamnades de och deras skepnader gick sakta ihop.

Två har nu blivit en.

 

 

Idag lyser månen starkare än den någonsin gjort och vakar över skogen och alla dess stigar.

Tack vare den som bor i sjön

Skvala-Noctis.