“Den Fege är per definition kapabel till de största hjältemoden”

Den nertecknade händelsen om en hjärterkung vid namn Omallum vandrade ut i skogen långt före sin egen bortgång och ett konungabarn som sökte efter sin kung. Odaterad​

​

Kung Omallum var älskad av många och hade gett mycket kunskap till byn. Hen var känd för att göra långa expeditioner ensam i skogen som ibland varade i veckor. Varje gång hen återvände blev byn en uppfinning rikare eller ännu bättre på sina yrken och sitt styre.

 

En dag Vandrade Kung Omallum ut i skogen och återsågs inte på ett halvår. Folket var oroliga och sökte svar ifrån ifrån kungens näste, Kungabarnet Osmilla.

Osmilla var inte som sin kung. Osmilla hade aldrig varit ute i skogen och aldrig ens tänkt tanken på att gå ut dit. Flera familjer hade redan uttryckt sitt missnöje om att hen stod näst på tur att bli regent.

 

Osmilla saknade sin kung, förmodligen väldigt mycket, eftersom hen tog sig ut i skogen i sökandet efter sin förälder. Ingen visste ens vart åt kungen brukade gå, men Osmilla visste vilken riktning kungen brukade gå. Stigen mot de djupa sjöarna utgjorde början på hens äventyr.

 

På samma stig möttes våra vägar. Just denna dagen var jag på jakt efter en ny källa kristallvatten. Ett rop på hjälp hördes så jag skyndade mot stigen. Där såg jag unga Osmilla med ryggen emot ett träd. Framför hen stod en vresig grip. Just idag var jag inte på humör för att leka griptämjare, så jag måttade ett slag med min vandringsstav emot gripens bakhuvud. Den svimmade och föll ihop framför Osmilla, som i sin tur föll ihop framför mig och tackade och tackade åter. När jag frågade vad hen hade att göra i skogen berättade Osmilla om folkets klagan och om kungen som försvunnit. Jag kikade ner på Osmillas gamla oskötta pilbåge, gav henom ett råd att skaffa sig en ordentlig vandringsstav och skickade sedan henom vidare.

 

När jag var påväg hem mötte jag Osmilla, uppgiven och uppriven. Hen hade haft ett möte med ett antal törnebuskar. Jag tog med hen hem, plåstrade om henom och sa att skogen är alldeles för farlig för en så oerfaren yngling. Hen nickade, tackade och gick sin väg men i dörren sa hen:

“Jag tänker försöka imorgon igen.”

 

Även nästa dag letade jag vidare, och även nästa dag hittade jag Osmilla. Denna gång hade hen vandrat ner i ett träsk. Med rep och råstyrka drog jag upp det hopplösa barnet. Precis som innan tackade hen och vände sedan djupare in i skogen.

 

Detta pågick i fem dagar. Ynglingen sökte sig till faror likt en åldring söker sig till skogs. Men Osmilla försökte inte gå bort, nej tvärtom ville hen mer än gärna bara stanna hemma och gömma sig i sitt hem. Men hen var samtidigt fast besluten att hitta kungen, eller åtminstonde spår utav hens bortgång.

 

Således blev det att jag blev Osmillas svans, till en början iakttog jag bara det skrämda kungabarnet när denne försiktigt tog sig fram på stigar som jag inte ens hade trätt på förut. Allt efter som att det behövdes fick jag träda fram för att ta itu med några grådvärgar eller få bukt med en blomma som velat slå rot i ögat på ynglingen. Genom allt detta var Osmilla vettskrämd, men vände aldrig tillbaka.

 

Efter 2 veckor i skogen var vi så långt gångna att vi båda knappt hade papper kvar att göra kartor med eller ens sulor kvar på skorna. Efter 3 veckor kunde jag inte längre sova, då till och med jag tyckte att skogens djup inte gick att lita på. Osmilla sov men grät i sömnen varje natt.

Efter nästan 4 veckor fann vi den.

 

Gömd i en dunkel överväxt glänta låg något som gamla texter kallar för en borg. Ett stort hus av sten med flera torn och en stor port som absolut inte kändes inbjudande. Borgen var av kall, svart sten och nådde lika högt som flera utav de åldriga träden som omgav gläntan.

 

Vi knackade på porten men fick inget svar. däremot gled porten upp som om det var en inbjudan. Vi klev in i en stor hall och vad som verkade fanns det en väldans massa gångar. från en av gångarna kom en figur gående. Den var en meter hög, hade svart, glänsande hud,eller kanske pansar, likt en insekt. Den iakttog oss med stora gula ögon under några sekunder och gick sedan förbi oss vidare ner i gångarna. Vi fortsatte in i mittgången som varelsen hade kommit ifrån, då den verkade mest logisk. Gången var dåligt upplyst utav ett fåtal facklor men det var bättre än ingenting alls. Vi mötte flera av dessa varelser.Vissa bar på något som liknade färgen på de mörka väggarna. Andra gick bara fram och tillbaka med tom blick och svaga ljus i sina ögon.

 

Desto längre fram vi kom gick Osmilla desto mer rakryggad och målmedveten. Hen började till och med hälsa till alla varelser vi mötte, likt sin kung gjort som så många gånger. Varelserna nickade till svar men stannade inte utan fortsatte sina besynnerliga rutiner.

 

Efter en lång vandring och flera irrgångar hittade vi en port. Vi fick långsamt upp för den och innanför fann vi en dunkel sal som facklorna hade svårt att lysa upp. På golvet fanns en grön matta som ledde fram till ett podium med en tron längst upp. Ovanför tronen svävade en krona.

Kungens krona.

 

Osmilla skrek till och jag rös i hela kroppen när kung Omallums röst plötsligt hördes ifrån kronan.

“Hallå mitt barn, och övre vägfinnare! Det var imponerande långt ni har rest bara för att finna lilla mig. Välkomna till mitt nya hem! Har mina tjänare uppfört sig?”

Kungens skämtsamhet och glada humör var inte alls lika välkomnande när kungen saknade en kropp. Osmilla stod oförmögen att svara och bara stirrade på kronan.

“Åh, förlåt, vänta lite” sade det som verkade varit kungen. Ett visslande högt ljud hördes, och ilade genom borgen och våra kroppar. En av de så kallade tjänarna kom fram från hallen bakom oss och satte kronan på sig. När kungens röst hördes nästa gång hördes den från munnen på varelsen, som bara stod med öppen munhåla utan att röra på munnen något. Varelsen talade med kungens röst som ursäktade avsaknad av kropp. Osmilla hade slutat lyssna för längesen och avbröt nu kungen med att skrika “Varför?” Om och om igen.

 

Kungen, eller tjänaren, tystnade och väntade tills Osmilla hade slutat skrika.

“Varför är en simpel fråga med ett simpelt svar om simpla människor. De som sagt att de älskar mig älskar mig bara för det jag ger, jag ger och ger. Jag har givit utan att få annat än folkets sympati och beundran över de saker som har givits byn. Varför ge kropp och sinne till dem när jag kan ge till några som faktiskt ger tillbaka?”

 

Vi stirrade på varelsen med kronan, som nu vandrade tillbaka till sin tron. Osmilla försökte säga något men fick inte fram några ord. Kungen skrattade och frågade sitt barn om den hade tappat talförmågan. Osmilla svarade inte, vände sig till mig, tackade och gick sin väg tillbaka genom korridorerna. Jag följde efter och förföljdes av kungens hesa skratt. Att följa Osmilla genom korridorerna var svårare än att finna rätt stig i den snårigaste skog. Allt medans kungens skratt ekade överallt dels likt en nära släkting, dels likt en total främling. Jag såg Osmilla i slutet av den långa korridoren där hen just gick ut genom borgens port. Jag sprang efter ut genom porten men hittade inte Osmilla.

 

Jag fortsatte leta i tre dagar innan jag fick inse den bittra sanningen av att hen hade gått bort i sorg. Jag hittade heller aldrig tillbaka till borgen. Jag lämnade nyheterna till byn men de verkade redan ha glömt bort både sin kung och arvtagaren Osmilla och familjen hade redan börjat leta nya giftermål.

 

Min enda önskan till de efterlevande som läser detta dokument är att ni fäller en tår för ett riktigt modigt kungabarn och att ni inte reser i skogen på egen hand, då ni aldrig kommer finna samma mod som Osmilla.

 

//Röksopp