"Kung Ruths hemliga sanningar"

♦️

Kung Ruths hemliga sanningar

olösta mysterier

Av Ruth Svienpehrla

♦️

Del ett: Den grädden går inte

Grädde är farligt för hjärnan, så mycket står klart. Jag har själv haft stora problem med grädde ända sedan Slaget under Körsbärsträdet. Jag deltog i den episka strid som kom att skriva historia som en av Byns största händelser någonsin. Jag stod mitt i grädden och teet, redo att kämpa för vad jag trodde på. Om jag bara visste vilka besvär det skulle ge mig i senare år, så hade jag aldrig stått där som en måltavla. Tårtor flög över mitt huvud, och en träffade mig till och med i ansiktet. Det var det värsta jag har varit med om. Sedan blev det bara värre. Grädden letade sig in i både mina skor, underbyxor och öron. Det var inte alls en trevlig känsla. När jag vaknade morgonen efter Slaget kände jag mig alldeles stel. Jag hade ont överallt, och speciellt i knäna. Det var då jag insåg att det var grädden som var boven.

Grädden är en parasit som letar sig in i ens inre för att sedan åsamka smärta. Det är en ondskefull varelse som ger sig på gruppens starkaste individ för att sedan flytta vidare till den näst starkaste. Kanske gillar Grädden högre status mer. Runt det kan jag inget mer än att spekulera. Emellertid vet jag att det finns individer, som Agatha Stååhlmage, som har spenderat en stor del av sitt liv mitt i grädden. Hen verkar ändå inte ha större besvär än att hen är fruktansvärt tråkig. Fast hens bakelser är goda.

Grädden formas av små, små gräddmonster. Tillsammans bildar de en Grädde. En Grädde är alltså en grupp mindre gräddmonster, som attackerar när dess offer är som minst förberedd på det. När gräddmonstrens Grädde har satt sitt fäste i kroppen, börjar den äta uppåt. Det dröjer inte länge innan den når hjärnan. Vad som händer då är lustiga ting. Den får sitt offer att glömma saker omkring sig, sätta sockorna på huvudet som en hatt eller förglömma namnen på närstående. Grädden är en hemsk sjukdom som borde bannlysas och få dumstrut i minst ett par timmar. Kanske går det att få lagen att gå igenom om du spelar en omgång sten-sax-påse med Spader knekt.

Del två: Med Hjärtret i halsgropen. Skillnaden mellan färgerna, och hur de i din omgivning försöker lura dig.

Alla har vi en status och en kortfärg. Min är Ruter kung. Alla vet ju betydelsen av kortens statusmarkering. Men färgen? Spelar den egentligen någon roll, och vilka färger passar du sämst med?

Statusen är föränderlig, speciellt innan makarceremonin. Vår färg kan vi däremot inte göra något åt. Den följer med oss som en påminnelse från den dag vi kommer in i byn i och med vår tillfälliga färgtatuering. Vad är det egentligen för skillnad mellan färgerna?

Ruter är helt klart den bästa färgen. De som har ruter som färg är vänliga, ytterst talangfulla och omtyckta av alla. Rutrar är de som allra oftast har haft en hög status genom historien, och det kan omöjligen bero på annat än deras uppenbara skönhet och talang.

Klöver är helt okej. Inte så speciella. Kan vara väldigt vackra, men också väldigt tråkiga. De klövriga är de som troligast kommer att sticka dig i ryggen senare. Otrogna kan de vara, och de kommer så småningom att konspirera mot dig. De kan säga att du är galen och att det är dags för dig att gå bort. Lyssna inte på dem. Lita på din Hjärter istället.

Hjärter är nämligen en tillförlitlig färg. De är snälla, vänliga och vänner till alla. De har också ett gott sinne för stil, och det tycker jag om. Det var en Hjärter, Flavius Thåå-Byrhaa, som var en av mina allra bästa vänner igår (och hen kanske är det idag också om hen är snäll). Hen har lärt sig allt om att vara en bra kung av mig, Ruth Svienpehrla.

Spader är den färg som har flest elakingar. De som kastar tårtor i andras ansikten är i de allra flesta fall spadrar. Spadrar ska man inte lita på. De är som grädde i knäna- en pest som inte hjälper någon. Jag skulle aldrig umgås med en spader, och det borde inte ni heller göra. Däremot går det bra att duellera mot sådana. Speciellt om det är en knekt. Jag har hört att spadrar är speciellt dåliga på sten-sax-påse.

Del tre: Kaka på kaka. Hur man gör den bästa kakan att kasta på någon annan, och vem man ska kasta den på.

Den allra bästa kakan är en kastad kaka. Att själv få en kaka i ansiktet är såklart inte att föredra. Inte för att jag någonsin har fått en kaka kastad på mig. Det är jag för bra för. Jag har alldeles för många vänner för att bli utsatt för sådana hemskheter. Däremot har jag kastat en och annan tårta i mitt liv. Jag väljer här att använda tårta som term för staplade kakor med grädde mellan. Jag skulle aldrig kasta en hård kaka på någon. De som gör det är antagligen spadrar, och därmed rent ondskefulla.

Hur görs den bästa kakan? Jo, av mig. Om inte jag är närvarande så kan man trots det göra en helt okej tårta av grädde, grädde och åter grädde. Lite kaka skulle det vara där också, men en tårta är till största del ihopsatt av grädde. Gräddmonstren håller ihop kakorna till en underbart god tårta, men försiktighet måste vidtagas vid kontakt med dessa. De kan vara ytterst farliga för både hjärna och knän. Mer information om Grädden och dess farliga egenskaper tror jag står i ett annat kapitel av den här boken.

Jag skulle fundera noga innan jag kastade en tårta på någon, med tanke på den bestående skada någon kan få när gräddmonstren har bestämt sig för att äta på hen. Eller så skulle jag inte fundera så noga. Spadrar är med största sannolikhet den bästa (och lättaste) måltavlan, då de är så dumma att de ofta står mitt i skottläge för andras tårtor. Kungar är roliga att kasta tårta på, men bara Spadriga kungar. Kungar är inte vana vid att få tårta på sig, och då blir de mer chockade än vanliga makare. Gräddmonstren kan dessutom lättare befästa sig i kungars kroppar, i och med att de inte har vant sin hud vid att stå emot sådana smaskiga substanser. Den som kastar tårta på mig begår givetvis en skandalös handling, och kommer behöva stå till svars för sitt förräderi. Vänd istället era tårtor mot Spader eller Klöver kung. De tycker jag inte om. Usch!

Knektar är inte bra att kasta varken grädde eller tårta på. Det har jag gjort en gång. Då fick jag betala hela femton skimmer för att knekten inte skulle tala med min partner om saken. Krissmina vet fortfarande inte om att jag har kastat grädde och tårta på knekten. Fast nu, när jag har skrivit om saken här, får hen givetvis reda på det ändå. Ett gott tips är att inte kasta tårta på knektarna alls, utan att utmana dem på duell istället. Kanske i synnerhet om det är en spader.

Del fyra: Klockrent. Varför Urmakarna är så besatta av bygge.

Våra urmakare gillar att bygga saker. Kanske lite för mycket. Var deras besatthet kommer ifrån är svårt att avgöra. De kanske har fått in för många gräddmonster i hjärnan, som har förstört deras förmåga att göra andra saker än att bygga. Det kanske är det enda de faktiskt kan göra. Då är det bra att det är just det de har bestämt sig för att göra. Jag tänkte länge att de har en oförmåga till relationer, och att det är därför de arbetar så hårt, men någon ifrån Skruvflöös överraskade mig en gång genom att bevisa motsatsen. Till min förvåning fick hen mig att förstå att Skruvflöösare definitivt kan vara kärleksfulla och omhändertagande. En av dem har till och med fler barn än hen har, vilket är imponerande, med tanke på att jag själv har färre barn än vad jag har. Om jag hade fler barn än jag hade färre, så hade jag haft färre barn än hen fler. Det är alldeles sant.

Vad bygger urmakarna som är så viktigt att de måste lägga hela dagarna på bygget? De bygger saker, manicker och mojänger. Speciella och ospeciella lampor tror jag också att de bygger. De har väldigt konstiga namn för saker. Det som jag kallar för matmanick kallar de för gaffel, det jag kallar för ljusspridare kallar de för lampa och det jag kallar för vistid kallar de för klocka. Hör ni vilka dumheter?

Vädret påverkar bygge, har jag hört. En gång bad jag en urmakare att sätta upp ett parasoll åt mig, men hen ville inte göra det på grund av regnet. Det var det fånigaste jag har hört. Förutom den där historien om Kobben i sjön. Den är mycket fånig. Ibland berättar min goda vän Gubbé von Mögel sagor som är fåniga. Jag minns speciellt en berättelse som jag inte kommer ihåg. Den handlar om en hand som handlar tror jag. Det är därför urmakare inte kan sätta upp parasoll när det regnar. Kanske kan de utmana moln på duell. Kan man göra det? Tänk om någon skulle kunna utmana ett moln på sten-sax-påse. Det hade varit en rolig syn.