Dikten om lilla Bär Einkrygh ​

Skriven av River Blythunga

Nu går jag bort, sa lille Bär.
Nu går jag bort på stigen där,
att söka slottet Rummeldim,
att få den vackra Rosengrim.
Jag tror att hen mig bannar
om här jag längre stannar.

Men gamla Gubben sa som så:
"Ack Bär, vad tjänar det att gå?
I skogens djup bland snår och sten
du blir trött i dina ben
och du måste sova på stubben.
Bliv hemma!" sade Gubben.

Kloka nyhetsmakarn brast i skratt:
"Det slottet får du aldrig fatt.
Det finns blott i din sagobok.
Du lille Bär, du är en tok
du tror på nonsens och simsalabim.
Men hälsa till vackra Rosengrim!"

"Ja, skratta du!" så tänkte Bär.
"Jag skrattar bäst när jag är där.
Jag känner att ni fel adderar.
Jag vet väl jag, att slottet existerar!
Och är jag ej förlägen,
så hittar jag nog vägen."

Och bort hen gick med hurtigt mod.
En Lesrav lång i åkern stod.
Den sade tyst: "Du är den största stollen.
Du ätes nog av trollen."
"Värst vad du var tvär!
Vad rör det dig?" sa lilla Bär.

Och när hen in i skogen kom,
en röst då ropar "Du, vänd om!
Ty stora trollet kommer där!"
"Nå låt hen komma", tyckte Bär.
Och lugnt sin väg hen banar
emellan höga granar.

Men trollet syntes inte till.
Från träden hördes fågeldrill,
och ner till markens mossa grå
en stråle trängde då och då.
"Här går jag med problem färre!
Jag trodde, det skulle vara värre!"

Där stod ett berg vid skogens bryn,
det nådde nästan upp till skyn,
och halt och tvärbrant såg det ut.
"Nu, lilla Bär, är din vandring slut!"
skrek ugglan uppe i skyn.
"Gack åter hem till Byn!"

"Sköt du dig själv och din affär,
jag får väl klättra", sade lilla Bär.
Hen klängde fram, hen klängde opp,
hen stod på bergets högsta topp.
Och utan mycket att genomlida
hen stod på bergets andra sida.

Hen gick en mil, hen gick väl två.
En väldig sjö hen mötte då.
Ej andra stranden syntes till.
"Så hoppa i du, Bär!" skrek ekot till.
"Ej frukta du behöver"
sa lilla Bär och simma' över.

Men när hen andra stranden nått,
då såg hen opp och såg sitt slott.
Bland körsbärsträd och rosensnår
det stod, och allt omkring var vår.
Hen log och åt på kakan.
"Det trodde inte nyhetsmakarn!"

Och i vackra dalens Rummeldim
Där satt den vackra Rosengrim.
"Jag tror att jag är jättekär!
Och du blir min", sa lilla Bär.
"I glädje och i gamman
vi leka sen tillsamman."

Hen var så röd och lustig. Hej!
Rosengrim kunde inte säga nej.
Hen såg mot golvet först och teg.
Så stod hen upp och log och neg.
Hen nöp i uppknytsbanden
och räckte lilla Bär handen.

Och hela rummet sken av sol,
På trappan tuppen stod och gol.
"Hen är så glad som jag", sa Bär
"Hen är så glad att jag är här."