Gömma- Kurra
Legenden bakom kurragömma
Det hela började en varm och solig dag. Byn var i full rörelse denna morgon, då en stor tårtfest dukades upp under Det Stora Körsbärsträdet. En kung hade bestämt sig för att ha en fest i hens ära, och alla Byns invånare var ivriga att få dricka lite te, äta lite tårta och diskutera festens fulaste hatt. De satte sig ner och fikade, spelade lite efter-tårts-tärning och pratade om allt och ingenting. Allra helst talade de om allt och ingenting samtidigt, vilket kunde göra att tebjudningen ibland blev lite rörig. Plötsligt ställde sig en knekt upp.
“I Ruter kungs ära startar vi nu en ny lek.” Ett mummel utbröt bland byborna. En ny lek? Det måste väl ändå vara olagligt? Eller är det inte det när en knekt kommer på leken? Vissa var upprörda, medan andra såg nöjda ut. Alla lyssnade de i alla fall vidare på knekten.
“Vi ska leta efter varandra. Om Svartskägget börjar räkna ner, kan vi andra gömma oss. När Svartskägget har kommit till noll kommer hen och hittar oss” Svartskägget tog sin uppgift på allvar, och reste sig upp så snabbt att solglasögonen hamnade på sned. Hen började räkna.
“Tjugo… nitton… arton…” Alla skyndade sig iväg till närmast möjliga gömställe. Gömma-Kurra Bakomflööht var en av de snabbaste på att hitta ett gömställe. Hen sprang till Det Stora Körsbärsträdet och hittade en hålighet i det. Gömma-Kurra gjorde sig så liten som möjligt och kröp ner där. Det var ett fuktigt, trångt hål, men Gömma- Kurra brukade gömma sig för knektarna efter att hen hade hällt sirap i Ruter kungs peruk, så hen trivdes i den lilla håligheten. Hen satt länge under Körsbärsträdet, kikade ut och hade det i allmänhet ganska trevligt. Hen hittade en gammal kaka längst ner i rockfickan som hen kunde smaska på. Den var god.
Gömma- Kurra var bra på att hålla sig undan, och visste att de andra skulle hitta hen så fort hen kom upp ur håligheten under Körsbärsträdet. Det blev mörkt ute, och ljust, och mörkt igen. Gömma- Kurra satt kvar och åt på sin kaka mycket länge. Efter några ljusar-och-mörkar till blev hen hungrig och bestämde sig för att hen skulle smyga in i köket och ta sig något att äta. Hen möttes av Svartskägget i dörröppningen, och försökte gömma sig, men det var för sent.
“Gömma- Kurra Bakomflööht. Din syltlökande bredhumla!” Gömma-Kurra hade ingen aning om vad det betydde att vara en syltlökande bredhumla, men bestämde sig för att det inte kunde vara något bra. Hen gick förbi Svartskägget in i teparty-rummet, där hela Byn var samlad för att dricka kvällste.
“Gömma-Kurra? Är det verkligen du?”, hördes en bekant röst. Det var Gömma-Kurras äldre syskon, Kurre-Gömme, som hastigt reste sig för att gå mot Gömma-Kurra med utsträckta armar. Gömma- Kurra tog emot kramen och såg sig sedan omkring.
“Var är våra föräldrar?”
“Föräldrar? De gick bort för många, många år sen. Det trodde vi att du också hade gjort.”
Gömma- Kurra satte sig ner, och fick förklarat för sig att den där söndagen då leta-leken hade påbörjats var för över sextio år sedan, men att Gömma- Kurra aldrig hade hittats. Leta-leken hade sedan dess fortsatt lekas i Gömma-Kurras ära, och hade till och med blivit mycket populär i Byn.
Så kom det sig att leken heter just kurragömma.